RAS - Rasspecifika Avelsstrategier

Under år 2010 kommer RAS att revideras. Läs utvärderingen här.

Rasens historiska bakgrund och utveckling
Rasen antas ha uppstått genom korsning mellan bulldog och terrier jämte någon inkorsning av diverse andra okända hundar. Dagens moderna American Staffordshire terrier fick sitt namn pga. sitt nära släktskap med den engelska Staffordshire Bullterriern. Rasen blev erkänd av den Amerikanska kennelklubben 1936.
1991 registrerades den första Amstaffen i SKK. Först ett par år senare väcktes större intresse för rasen och 1995 bildades Svenska Amstaff Klubben.
Sedan hundkamperna förbjöds i dess hemland har målet hela tiden varit, att föda upp stabila, vänliga och orädda Amstaffar - den perfekta familjemedlemmen. Amstaffen ska ge intryck av stor styrka för sin storlek. Den skall vara välbyggd och muskulös men rörlig och smidig. Den skall vara kompakt byggd, inte högställd eller lätt i sina linjer. Den måste passa in i dagens moderna samhälle, något som den också gör förutsatt att den har fått rätt uppfostran och rätt ägare.

Rasens nuläge
I Sverige finns i dag uppskattningsvis mellan 600-800 individer. Det registreras ca 150 valpar per år. Med dagens avelsmaterial bör man inte överskrida det antalet vad gäller nyregistreringar. Amstaffarna är fantastiska sällskapshundar, stabila, godmodiga och kärleksfulla individer men trots detta lämpar dom sig inte för alla människor. Man får inte glömma bort deras styrka och framför allt inte deras ursprung. Amstaffen är ingen hård hund, men behöver en fast och konsekvent uppfostran i en lugn och trygg miljö. Avelsarbetet är i stor utsträckning inskränkt till exteriört framgångsrika avelshundar. Linjeavel förekommer i någon mån. Amstaffarna fungerar mest som sällskaps-, utställnings- och familjehundar. Men egentligen är Amstaffen en allround hund som fungerar väldigt bra även till bl.a. agility, spår, viltspår och lydnad. Människor som tidigare arbetat med större brukshundar, men som vill ha en mindre hund att arbeta med väljer ofta en Amstaff. Något som vi ser som en positiv utveckling för rasen.

Exteriör
Rasens rekommenderade exteriör innebär inte några problem utan den får anses vara sund och funktionell. Dock tenderar en del hundar att överskrida rasstandardens rekommenderade mankhöjd. Därför uppmanar vi uppfödarna att vara uppmärksamma i sitt avelsarbete beträffande storlek.

Hälsa
Liksom i de flesta raser så finns det höftledsdysplasi hos Amstaffarna. Dock är HD inget problem inom rasen. Mellan 1974-2003 är det endast 1896 Amstaffar som blivit HD röntgade i USA, av dem är det 24.9% som har HD. Frekvensen är så vitt man vet likartad i Sverige, värt att notera är att antalet svåra dysplaster är lågt. Se tabell nedan. Hudproblem av sannolikt allergisk karaktär förekommer. Enstaka fall av dövhet, blindhet, knycksvans, epilepsi, diabetes mm förekommer, dock inte i alarmerande omfattning.

Mentalitet
Amstaffen är en blandning av dogg och terrier. Detta avspeglar sig i deras humör som är en charmfull blandning av busighet, hetsighet, nyfikenhet och envishet med mycket bra självförtroende. Detta gör dem till mentalt stabila, trygga och vänliga individer. Dock får man inte glömma deras ursprung. Detta är uppfödarna mycket medvetna om och väljer därför i allmänhet sina valpköpare med noggrannhet och omsorg.
Rasstandarden beskriver dem som positiva, läraktiga, nyfikna och vänliga individer med ett jämnt och stabilt temperament. Vi har inte sett några större avvikelser från Rasstandarden, dock har vi på senare tid noterat enstaka individer som varit skygga vid exteriörbedömning.
Skygga och rädda Amstaffar är mycket otypiska och absolut inte önskvärda.
Vi har fram till 2003 mentalbeskrivit ca 100 Amstaffar. Mentalbeskrivningens spindeldiagram visar att de Svenska Amstaffarna har ett rastypiskt temperament. Vi rekommenderar uppfödare att fortsätta med att mentalbeskriva sina hundar i den mån det går. Möjligheten att kunna få sin hund mentalbeskriven skiljer sig väldigt mycket beroende på var i landet man bor.

Avelsstruktur
Överanvändning av hanhundar i rasen är vanlig. Den totala avelsbasen är inte stor. Därför måste de flesta uppfödare använda sig av avelsdjur boende utomlands. Att använda sig av insemination har i någon mån försvårats genom DNA analysen vi fick 2001-01-01. Samtidigt är det svårt att importera äldre hundar, då i många fall antingen ett eller båda föräldradjuren är avlidna och då är det svårigheter registrera hunden i SKK. Blodprov behövs från hundens föräldradjur om man ska kunna registrera in en utländsk hund. Dock finns det möjligheter till dispens från krav på DNA från utländsk hund.

Avelsstrategi

Exteriör
Då rasen inte har några exteriöra problem rekommenderar vi att
man har rasstandarden som mål och förebild. Som tidigare nämnts tenderar en del hundar att överskrida rasstandardens rekommenderade mankhöjd. Därför uppmanar vi uppfödarna att vara uppmärksamma i sitt avelsarbete beträffande storlek.
Hundar som har bettfel , knycksvans ,mer än 80% vitt, black and tan, leverfärgade eller har väldigt dålig pigmentering bör inte användas i avelsarbetet.
Mål: Att färre individer överskrider den rekommenderade mankhöjden.

Hälsa
Då Amstaffen tillhör gruppen numerärt liten ras och förhoppningsvis kommer att förbli liten emedan den oundgängligen behöver kunniga och ansvarsmedvetna ägare så kommer vi även framgent att vara i hög grad beroende av det internationella samarbetet. Rasens hälsotillstånd kräver för närvarande inte några direkta åtgärder eller bekämpningsprogram. Vi rekommenderar att man röntgar sina hundar officiellt. Vi rekommenderar också att man i görligaste mån använder HD fria hundar i aveln. Se tabell nedan. Hudproblem av sannolikt allergisk karaktär förekommer. Självfallet bör hund med hudproblem inte användas i avel.
Mål: Klubben skall i samarbete med uppfödarna bevaka HD & hud frågan, lämpligtvis med hjälp av uppfödarmöten för att försäkra sig om att tillståndet inte förvärras. En hälsoenkät bör skickas ut så att den är bearbetad och genomgången tills det är dags att revidera detta dokument. Det skulle ge värdefull information om hälsolägets utveckling.

Mentalitet
Vi rekommenderar att man fortsätter att mentalbeskriva i den mån det är möjligt. Det ligger i varje uppfödares intresse att bevara rasens starka mentalitet och dess stabila psyke. Skygga och rädda Amstaffar är mycket otypiska och absolut inte önskvärda.
Mål: Klubben bör verka för att öka antalet beskrivningstillfällen.

Avelsstruktur
I snitt under de senaste 5åren registrerades det ca150 valpar per år. I år har det hittills registrerats 180st. Importerna låg på 7st 2004, 18st under 2005 och hittills i år har det importerats 12st individer.
Den årliga inavelsgraden har gått ifrån en topp 1999 på 8,1 % till 1,7 % de senaste två åren. Något som måste ses som tillfredsställande. Notera dock att härstamningsuppgifter ibland har varit/är knapphändiga vilket ju kan göra att beräkningar av inavelsgraden blir något opålitliga.

Den svenska Amstaffpopulationen är inte någon isolerad inhemsk företeelse utan en integrerad del av den totala raspopulationen. Kontinuerligt utbyte med utlandet är därför nödvändigt. Överanvändning av inhemska eller importerade djur med stora utställningsframgångar är icke önskvärd.
Klubbens mål är att öka det internationella samarbetet i diverse avelsfrågor. Målet är även att fortsättningsvis hålla inavelsgraden låg och den genetiska variationen hög. Detta sker bäst genom att fortsätta på den inslagna vägen med importer och förstås en bredd i valet av avelsdjur.

Förankring
Klubben har arbetat med RAS sedan många år tillbaka. Flera dokument har framtagits och sedan omarbetats. Sista versionen gicks igenom på ett uppfödarmöte 23/10 2004. Det har publicerats på klubbens hemsida samt i rastidningen.