ruffwood.se

HD - Höftledsdysplasi

Höftledsdysplasi (HD) är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser. Anlaget till sjukdomen är medfött, men rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man med god säkerhet bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.

Röntgenundersökning för offciell bedömning och registrering hos SKK sker efter 12 respektive 18 månaders ålder beroende på ras. Röntgenbilder av hundar med misstänkta ledfel kan avläsas från 6 månaders ålder. Denna tidiga avläsning görs dock enbart för att hundar med eventuella grava fel ska få en adekvat behandling av veterinär och besparas onödigt lidande.

Hos både människa och hundar har konstaterats att slapphet (subluxationstendens) mellan lårbenshuvud och lårskål hos unga individer kan bidra till utvecklingen av HD. Av denna anledning måste samtliga hundar medicineras före undersökningen så att de är tillräckligt avslappnade vid röntgentillfället. Hundar med kvarvarande muskeltonus har förmåga att "gömma" denna subluxationstendens och därmed vid avläsning ge sken av att ha en bättre höftledsstatus.

Gradering

Gradering av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av FCI. Normerna bygger på dels passform mellan lårbenshuvud och lårskål, dels på djupet av lårskålen dvs. hur djupt lårbenshuvudet ligger inne i lårskålen. Lederna graderas i 5 grupper:

A normala höftleder grad A
B normala höftleder grad B
C lindrig dysplasi
D måttlig dysplasi
E höggradig dysplasi

Röntgenundersökning kan aldrig bli en exakt metod för fastställande av en hunds höftledsstatus. För djurägarnas skull och för att undvika att hundar felaktigt klassas som dysplastiska är därför målsättningen att i tveksamma fall hellre fria än fälla.

Bedömning av hundens lämplighet för avel

Riskerna för att en hund ska utveckla HD är till stor del ärftligt betingade. Detta innebär bland annat att hundar som själva har HD oftare producerar avkomma med dysplasi än hundar med normala höftleder. En generell rekommendation är därför att inte använda hund med HD i avel och i fera hundraser är det heller inte tillåtet. Även hundar med normala höftleder kan producera avkomma som får HD. Risken för att en hund med normala höftleder producerar avkomma med HD ökar om dess föräldrar och/eller kullsyskon har HD.

ED - Armbågsledsartros

Med armbågsledsartros menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast inte på röntgenbilden, men ger upphov till benpålagringar, vilka kan urskiljas relativt tydligt. Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår. Avläsningen av röntgenbilder av armbågar går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och om så är fallet registreras omfattningen av dessa.

Gradering

Vid den centrala granskningen av röntgenbilderna graderas armbågsledsartros enligt följande skala, som nu också används internationellt:

0= inga påvisbara förändringar (ua)
1 = lindriga benpålagringar (lbp)
2 = måttliga benpålagringar (mbp)
3 = kraftiga benpålagringar (kbp)

I de fall man helt säkert kan ställa diagnosen FPC*, UPA** eller OCD*** graderas dessa som III oavsett pålagringens storlek Något säkert samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymtom fnns inte, men unga hundar, med måttliga eller kraftiga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.

Bedömning av hundens lämplighet för avel

Vetenskapliga studier visar att utvecklingen av armbågsledsartros hos de undersökta raserna till stor del är ärftligt betingad. Mycket återstår dock att studera, som skillnader i arvbarhet mellan olika raser och värdet av en formaliserad avkommebedömning och uträkning avs.k. avelsindex. Som en generell rekommendation gäller att endast hundar utan artrosförändringar användes till avel.

*FPC (fragmenterad processus coronoideus), den vanligaste rubbningen förekommer på armbågsbenets spets, i den nedre, främre delen av ledhålan.

**UPA (ununited processus anconeus), vanlig tillväxtrubbning som har varit känd sedan länge hos bl.a. schäferhundar. Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen av ledhålan lösgörs en relativt stor bendel som är väl synlig på en röntgenbild av leden.

***OCD (osteochondrosis dissecans), den näst vanligaste rubbningen på överarmens inre ledrulle, nästan mittemot den plats på armbågsbenet där FPC kan förekomma. Ledbrosket har där förtjockats, har sprickbildningar och är ibland helt lossnat från underliggande ben.

Knäartros

Knäartros kan förekomma hos hundar av alla raser men en speciellt tidig och snabbt fortskridande form förekommer inom boxerrasen. Preliminära uppgifter tyder på hög heritabilitet. Orsaken är okänd.
Ett knä med artros blir svullet och stelt och skadas lättare än ett friskt vid felsteg. Det drabbas därför lättare än ett friskt knä av meniskskada eller korsbandsbristning.

För boxerrasen finns central avläsning och registrering av resultaten av knäröntgen hos SKK:s veterinäravdelning. Artros i knäleden kan vara ett symtom på osteokondros inom alla raser (se osteokondros).

Texten är hämtad hos Svenska Kennelklubben.